TerapihundenBruna

Jultiden kan kännas ganska svår för många av de som bor på äldreboenden. Kanske är det första gången på mycket länge man inte firar i sitt hem eller tillsammans med anhöriga. Då kan det kännas extra roligt med ”hundbesök”.

Oftast jobbar vi med att aktivera de boende på olika sätt, men på juldagen struntade vi i det. Det blev enbart kel, gosande och mycket närkontakt med Bruna.

Hitintills har Bruna och jag enbart arbetat med individuella remissuppdrag på Högdalens VOB. Anette Åkerlind (aktivitetssamordnare på boendet) bad oss ordna en gruppaktivitet eftersom många nu efterfrågat kontakt med oss. Sedan två veckor tillbaka samlas en mindre grupp varje torsdag e.m. för olika aktiviteter med Bruna i centrum. Vi spelar t ex bingo, (med Bruna som bingo-utropare). Vi spelar bowling, (Bruna fungerar som klot). Olika tärningsspel etc. Att aktiviteterna blev populära gick inte att ta miste på, redan andra gången så anslöt betydligt fler boende än de som fått inbjudan. Det blev ganska trångt i rummet och vi fick improvisera en del, men det funkade bra.

I kommande blogginlägg beskriver jag hur det går till med bowling och bingo med Bruna. Av erfarenhet vet jag att få orkar läsa långa blogginlägg, så det får bli lite längre fram.

Här har Bruna fullt fokus på att uppfatta nästa kommando. Hon är tränad att lystra till andra än sin husse. Hon imponerade stort på deltagarna då hon ”gjorde” som de sa.

Valpen Mio fick i onsdags för första gången följa med mig och Bruna på ett längre arbetspass. Vi började dagen på dagverksamheten Solrosen. Här bjöd hundarna,  i över en timma på en fartfylld show. Mio hann med att visa upp att hon lärt sig lite apportering och något enklare trick. Men mest blev det lek och bus, dragkamp, brottning och ett och ”annat tjuvnyp” när hundarna lekte med varandra. Energinivån i rummet var hög, hos både åskådare och hundar. Ibland var det svårt att avgöra vem som lät mest. Gästerna på Solrosen tycktes njuta av hundarnas leklust, även om det ibland blev lite av en skräckblandad förtjusning. På filmsnutten nedan hörs både skratt och glada tillrop som blandas med hundarnas morrande och gläfsande i leken.

Efter besöket på Solrosen åt hundarna och jag lite lunch. Innan nästa pass hann vi med en kort utevistelse och hundarna fick möjlighet att ”pudra nosen”.  Mårtensgårdens avdelning två var nästa anhalt. I detta dagrum var energinivån betydligt lägre än på Solrosen, vilket passade hundarna utmärkt.

Här på avdelning två, tog valpens krafter slut. Efter att nosat och hälsat på människorna i rummet så sjönk Mio ner på golvet, somnade på några sekunder i ett närmast koma-liknande tillstånd. Bruna passade också på att varva ner lite. Hon fick ligga i en soffa med huvudet i knät på en Italienska. Bruna klarade språket utan problem även denna gång.

Mio sov hårt i tjugo minuter. Hon väcktes av en undersköterska som spontant utbröt i  ”SÅ SÖT” när hon såg Mio där på golvet. Då undersköterskan gick ned på knä var Mio snabb att svara på komplimangen. Ett intensivt ”pusskalas” startade och undersköterskan avslutade mötet med säkert ”dagens mest renslickade hals”.

Därefter gick vi till sista arbetspasset, på avdelning  fyra. Här hade Mio fått krafterna tillbaka, så hundarna bjöd åter ”publiken” på en show med bus och lek. Energinivån hos publiken var något lägre här, vilket hundarna anpassade sig till då de lekte betydligt lugnare.

På kvällen var det mycket trötta vovvar.

Efter fullgjort dagsverke vill dom bara sova. Att jobba med terapihund är att ”ge bort” sin hund lite grann. Det finns verkligen inte mycket energi över till matte och husse. De vill bara sova, sova, sova.

Så här funkar det – en ett-årig utbildning avslutas med skriftliga och praktiska prov och tester för såväl hund som hundförare. Godkänt resultat ger certifiering och behörighet till arbete inom vård och omsorg. Men certifieringen är tidbegränsad och efter två år måste en omcertifiering ske. Vid omcertifieringen är det hunden som fokuseras. Det är ingen självklarhet att hunden fortfarande är lämplig för arbetet efter två år. Mycket kan hända, t e x kan beteendeförändringar uppstå av olika anledningar som trauman etc. För mycket arbete kan göra att hunden inte tycker det är roligt längre.

Omcertifieringens syfte är naturligtvis både att värna kvaliteten på sociala tjänstehundar, men också att värna hundens hälsa och välmående. Personligen tycker jag att vi som arbetar med sociala tjänstehundar ska vara glada för att utbildningsanordnarna är noggranna med detta.

Annika Guri får en kram av Bruna. Annika är hundinstruktör/lärare samt även hundpsykolog och verksam vid Hundens Hus i Stockholm. Det var Annika som ansvarade för omcertifieringen av Bruna. Certifieringen gjordes i Brunas vanliga arbetsmiljö, som för dagen var på Högdalens Vård och Omsorgsboende.

Min tanke är att Bruna ska få arbeta lite mindre framöver. Förhoppningsvis kommer Mio att på börja sin utbildning till Terapihund under 2018. Tror ni att kamphundar kan fungera som terapihund ? Det tror jag, även om det kanske kommer att ta lite längre tid och kräva mer arbetsinsats från mig som hundförare.

Det sägs ju gå sju hundår på ett människoår . Bruna fyller fyra år i slutet av januari 2018 vilket alltså skulle motsvara en människa på 28 år.  Just nu är hon då ungefär att jämföra med en människa i 25-årsåldern.

Jag tror att detta sätt att räkna stämmer väldigt bra, då jag upplever hennes fysiska förmågor och färdigheter vara bättre än någonsin just nu. I arbetet som terapihund inom äldreomsorgen är det sällan hennes fysiska förutsättningar ställs på prov. Däremot är det ofta stora krav på psykisk stabilitet, starkt självförtroende, respektfullt och lugnt uppförande i alla (ofta knepiga och stressande) situationer i möten med de människor hon ställs inför.

En förutsättning för det lugn och stabilitet hennes arbete kräver är en fritid som ger möjlighet tömma energiresurser genom olika fysiska aktiviteter. Vi har prövat en mängd olika aktiviteter och med tiden är det två olika aktiviteter som Bruna mest tycks gilla. Det är olika typer av apportering samt olika sök uppdrag (uppletande av gömda föremål eller människa) som Bruna tycker är det allra roligaste som vi gör tillsammans. Hon går verkligen ”igång” på detta. Ofta tjuter och ylar hon av upphetsning då hon väntar på klarsignal för att få kasta sig iväg in i skogen för att söka upp något eller någon.

Apportering har vi tränat sedan hon var valp. Då hon vart fysiskt färdigvuxen (ca 1,5 år), började vi med apportering av flygande föremål (Frisbee). Detta är nu en aktivitet som Bruna utvecklat och blivit mycket duktig på. Frisbee-apportering ställer bland annat krav på god kondition, snabbhet och styrka, fokusering och precision. I filmklippet nedan kan du i ”slow motion” se Bruna i en av hennes favoritaktiviteter. Slow motion är nödvändigt om man ska hinna se, för här går det undan…

Hade ingen aning om vad detta betydde, men då jag kom hem från jobbet idag slog jag upp det i en parlör.

Det är italienska och betyder – hundar pratar med mig.

Många av er känner nog igen orden som sägs av kyparen som serverar Lady&Lufsen spagetti och köttbullar på sin Italienska restaurang i den tecknade disneyfilmen vi ser på julafton. Idag fick jag höra orden ”I cani parlare con me” ett flertal gånger från en nyinflyttad kvinna på Mårtensgården. Kvinnan kunde varken tala svenska eller engelska och då jag inte kan italienska så lät jag Bruna sköta snacket…

Bruna placerades i en fotölj framför kvinnan. Efter en liten stund lade hon sitt huvud i kvinnans knä. De fick en intensiv ögonkontakt och började samtala…på italienska naturligtvis. Bruna överraskar mig ofta, jag visste inte att hon kunde italienska.

Jag tror att de flesta som arbetar inom äldreomsorgen håller med mig om det. Självklart är vi medvetna om att de vi arbetar för inte har lång tid kvar att leva. Men ändå blir döden många gånger en upplevelse av chock, sorg och saknad. Att vara förberedd, tycks mig vara omöjligt.

Under närmare två års tid har Bruna en gång i veckan hoppat upp i den här sängen. Sängen tillhörde en gammal man som var ”märkt” av svår sjukdom och därför oftast sängliggande. Den här dagen hoppade hon inte upp. Istället satte hon sig ner och tittade frågande på mig. Jag önskar jag kunde läsa hennes tankar… Tror hon undrade, var är han ?

Nu har vi prövat ”husbilslivet” för första gången. Det blev en tripp upp till Höga kusten området. Då campingsäsongen i princip var över, slapp vi trängsel, värmeböljor och annat otrevligt. Vi upplevde stor frihet då vi näst intill ensamma kunde ägna oss åt att klättra i berg, vandra i skog, plocka svamp och bär. Hundarna njöt av att kunna följa oss lösa och slippa gå i koppel merparten av tiden.

På Skuleberget trivdes dom. De formligen studsade upp och ner i terrängen. Det var betydligt kämpigare för matte och husse.

Aktivitetsnivån för hundarna var under dagarna hög. På kvällarna slocknade dom oftast tätt intill varann och snarkade i ”stämmor”.

Det fungerade över förväntan då hon fick följa Bruna och mig under några arbetspass. Hennes normalt höga energinivå sjönk ordentligt under arbetspassen. Jag tror att hon anpassade sig till Bruna som alltid vet att vara lugn på jobbet. Det här bådar gott inför framtiden, hon kommer att få följa med fler gånger framöver.

Hon spred glädje bland alla de boende och personal hon mötte på olika platser. Då Bruna och Mio ibland bjöd på ”show” när de busade och brottades med varandra så lockade dom fram både skratt och applåder från ”publiken”.

Lite av detta kan man se på ett kort filmklipp längst ner.

De vassa valptänderna är borta. Tur de, eftersom hon fortfarande gärna vill nafsa i allt hon kommer över. Men hon blir allt ”mjukare” i munnen ju äldre hon blir.

Den här mannen får besök av Bruna i sängen varje vecka. Då han denna dag fick besök av två hundar blev de glädjeyttringar han visar minst dubbelt så stora.

Bruna blir lite av valp på nytt då hon leker med Mio.