Jag tror att de flesta som arbetar inom äldreomsorgen håller med mig om det. Självklart är vi medvetna om att de vi arbetar för inte har lång tid kvar att leva. Men ändå blir döden många gånger en upplevelse av chock, sorg och saknad. Att vara förberedd, tycks mig vara omöjligt.
Under närmare två års tid har Bruna en gång i veckan hoppat upp i den här sängen. Sängen tillhörde en gammal man som var ”märkt” av svår sjukdom och därför oftast sängliggande. Den här dagen hoppade hon inte upp. Istället satte hon sig ner och tittade frågande på mig. Jag önskar jag kunde läsa hennes tankar… Tror hon undrade, var är han ?
Håller med dig och Bruna, jag blir heller aldrig förberedd på att boende man ofta varit hos i insatser av olika slag helt plötsligt inte längre är där…..