TerapihundenBruna

I detta enkla spel (nästan alla kan) använder vi inget bowlingklot, Bruna är klotet !

Istället för ett tungt klot så är det fem st hundgodisbitar som ska kastas ut så att de placerar sig så nära käglorna som möjligt. Sedan är det bara att säga ”varsågod” till Bruna och hoppas på att hon välter så många käglor som möjligt då hon förser sig av godbitarna. Visst ”fusk” är tillåtet i detta spel, t ex får man med glada tillrop försöka få Bruna att vifta på svansen, gör hon det i ett strategiskt läge och har låg svansföring så är möjligheten att få en så kallad STRIKE mycket god. I filmklippet nedan kan du se hur det spelet kan gå till.

En variant av Bingo kan man också spela med Bruna, mer om det i kommande blogginlägg.

Torsdagen den 8:e september satt jag i foajén vid huvudingången till Högdalens VOB för att i min Ipad göra några korta anteckningar från ett genomfört remissuppdrag. Då blev jag kontaktad av en kvinna som hade sin mamma boende på en av avdelningarna. Hon undrade om jag kunde tänka mig att besöka hennes mamma som älskade hundar. Jag  fick veta vilket rum hon bodde i, och lovade göra ett kort besök så fort jag var klar med min anteckning. När jag kommer in på rummet fick jag träffa den gamla kvinnan och hennes dotter, men också hennes dotter som hade sin två månader gamla dotter med sig. På rummet fanns alltså fyra generationer av kvinnor från samma familj. Bruna hoppade upp och lade sig bredvid kvinnan i sängen, efter en kort stund lade hon sitt huvud att vila på kvinnans bröstkorg. Till den gamlas förtjusning fick hon även en snabb men försiktig ”nospuss” av Bruna. Besöket blev lyckat och uppskattat av alla (även bäbisen som jollrade förnöjt). De anhöriga ville att jag skulle göra besök även framöver. Jag förklarade då att jag får mina uppdrag via remiss från vårdpersonalen, och att det säkert gick att ordna om de pratade med dem.

Var e hon Husse ?

Personalen hörsammade deras önskan direkt, jag fick remissen vid mitt nästa besök på boendet. Detta andra besök blev också bra och uppskattat av den gamla. Men besöket blev ganska kort då jag märkte att det även var en ansträngning för kvinnan att möta oss. En vecka senare, vid mitt tredje besök fanns en annan dotter till kvinnan bredvid hennes säng. Kvinnan var nu inte kontaktbar, varför vi ställde in besöket. Vid dagens besök möttes vi av en tom säng, jag kopplade lös Bruna för att se hur hon reagerade. Hon gick försiktigt fram, nosade på sängen och satte sig sedan på rumpan vänd mot mig med en frågande uppsyn (som ni ser på bilden). Även om detta uppdrag blev kortvarigt så känns det fantastiskt bra att vi hann med de korta men uppskattade stunderna i sängen vid livets slutskede.

Detta blogginlägg är lite av en fortsättning på mitt förra, och innehåller en viktig rättelse.

Idag besökte vi Saga igen. Då vädret slagit om och regnet ”hängde” i luften, så ville inte Saga ut i parken denna gång. Det blev istället en liten pratstund och kel å lek med Bruna i sängen. Jag berättade också att jag skrivit om henne i mitt senaste blogginlägg och undrade om hon ville att jag skulle läsa upp det för henne. Det ville hon, när jag förklarade att jag var tvungen å ge henne ett annat namn så kommenterade hon det bara kort med ”Det var ett vacker namn du valde åt mig”. Att Saga tycke om att höra det jag skrivit gick inte att mista sig på, MEN ……. hon upptäckte direkt att jag oavsiktligt gjort henne tre år äldre än vad hon är. Saga är ”bara”  91 år och ”rätt ska väl vara rätt” säger hon.

Ja ja, damers ålder kan man ju inte hantera hur som helst. Visserligen tog inte Saga illa upp, men då det inte är säkert att andra är lika överseende så bör jag nog skärpa mig så jag inte sårar någon annan framöver.

Efter att ha legat en god stund med huvudet på Sagas mage, tyckte Bruna det blev för varmt. Då lade hon sig länst ner i sängen och värmde Sagas fötter i stället.

Vissa av personerna jag arbetar med kan jag inte hjälpa att jag känner lite extra för, Saga är en sådan person. Saga (som egentligen heter något annat) är 94 år och bor på Högdalens Vård&Omsorgsboende. De 94 åren märks naturligtvis rent fysiskt, då synförmågan nästan är borta helt och hörseln är starkt nedsatt. Men ur sängen tar hon sig ännu själv genom ett s k ”svanhopp” (Sagas egna ord), som tar ca 2-3 minuter att genomföra. Intellektuellt märks däremot knappast någon nedsättning, jag upplever henne snarast som knivskarp i intellektet.

Undersköterskan Irene, som har god kunskap om Sagas situation och behov har remiterat terapihundskontakt i syfte att öka hennes livskvalité, lindra oro&ångest, öka viljan att interagera med andra, m m. Jag och Bruna besöker henne nu varje torsdag (ca en timma/gång). Om vädret tillåter vill Saga gärna ut på promenad i den fina parken utanför boendet. Under själva promenaden pratar vi väldigt lite eftersom Saga har svårt att höra om man inte är  väldigt nära hennes ”bästa öra”. Hon njuter av att känna vinden i sitt ansikte, känna hur det luktar ute, hon tycker även om att höra ljuden från barnen som leker i parken. Under promenaden är Saga sysselsatt av att ”prata med Bruna” och att i vänster hand hålla ett koppel, samtidigt är den högra handen ständigt i rörelse genom att smeka och borra ner sig i den mjuka pälsen längs med Brunas nacke och manke. Bruna anpassar sig hela tiden till vår sakta lunk, och även sin position så att Saga når henne med handen.

Efter promenaden sätter vi oss tillrätta i parken för att kunna samtala en liten stund. Jag sitter lite snett och strax bakom henne så att jag är nära hennes ”bästa öra”. Bruna lägger sig ned,  precis framför hennes fötter. Saga vill gärna höra ”om det hänt något i världen” ? Men hon är tydlig med att hon endast vill höra goda nyheter, dåliga nyheter har hon fått nog av. Så numera samlar jag på goda nyheter att ta med mig till Saga om torsdagarna. Efter samtalet och åter på rummet gör Saga sitt ”svanhopp” tillbaka till sängen igen. Hon avslutar varje gång med att säga – ”Tack för besöket, nu kommer jag att få sova lugnt och skönt inatt. Det gör jag alltid då du och Bruna varit här”.

Att jag ser fram emot torsdagarna med Saga, har nog ingen svårt att förstå.

Bruna löper. Hon är just nu i slutet av perioden och inne i det man kallar ”höglöp”. Hormonerna tycks rusa i hela kroppen, hon har svårt att fokusera och pendlar mellan lättare frustration och att verka ”låg” och lite deprimerad. Det har fungerat bra att jobba ända fram tills igår då hon tydlig visade sig påverkad. Har därför beslutat att hon inte ska arbeta de närmsta dagarna. Hur tikar påverkas vid löp-perioder varierar från individ till individ. I Brunas fall (löper nu för 4:e gången) har besvären varit måttliga, men samtidigt ökat lite för varje löp-period.

Här ligger jag, hormonstinn och lätt deprimerad. Skönt att Husse lät mig stanna hemma från jobbet idag. Visst e de lite synd om mig ?

Bruna har dessutom blivit skendräktig efter varje löp och även symptomen vid skendräktigheten verkar bli mer påtagliga ju äldre hon blir. Då jag är klar över att jag inte ska ha några valpar efter Bruna så börjar därför allvarligt överväga att sterilisera henne för att hon ska slippa ”eländet” framöver. Om så blir fallet, så kommer jag naturligtvis att rapportera om det här på bloggen.

Idag gjorde Bruna och jag vårt första arbetspass efter en fyra veckor lång och underbar semester. Det var Mårtensgården i Rågsved som vi besökte idag. Om man är gammal och dessutom drabbats av demens så är ju ofta inte minnesförmågan den bästa. Flera av de gamla kände nu inte igen mig och ingen av de jag frågade kom ihåg mitt namn. Men Bruna kände alla igen och de flesta mindes även hennes namn, så vem som är ”huvudpersonen” vid våra besök är inte svårt att räkna ut. Att hundar i vården gör skillnad, tycker jag detta visar tydligt.

Trots allt så var det glädjande nog ganska många av gamlingarna som kände igen mig även om de inte kom ihåg mitt namn. Att vi var välkomna gick inte att ta miste på, vi välkomnades även hjärtligt av personalen på avdelningarna vi besökte. Efter dagen idag, känns det bara bra att börja jobba igen.

hunden känner jag ju, men vem är du

När jag frågade om jag skulle flytta på hunden, blev svaret –

Du skulle bara våga. De e ju bara helt underbart att ha henne där.

Här sover Bruna tryggt, runt omkring henne vakar nämligen sex av de boende på Mårtensgården. De ”hyssjar” på varandra så fort någon pratar lite högt, att hunden har rätt till lite vila är de rörande överens om.

Så nog kan de vara okej att sova på jobbet ibland, i allafall om man är en terapihund. Hon gör ju nytta ändå.

Att få hålla i en varm tass och känna det tunga hundhuvudet vila mot magen lugnar och gör tandläkarbesöket betydligt lättare att utstå.

För några dagar sedan då vi skulle besöka en dam som vi arbetar med på remiss, så var hon upptagen med besök av Tandläkare. Kvinnan visade tydligt att hon oupplevde obehag, uttryckte oro och ängsla för fortsatt behandling av tänderna. Vi blev då ombedda att försöka bistå med närhet i lugnande syfte. Sagt och gjort, Bruna tog plats i sängen och låg kvar vid kvinnans sida under den fortsatta behandlingen.  Detta fungerade utmärkt och resulterade i att Tandläkaren bad om våra kontaktuppgifter eftersom hon önskade vår medverkan även vid nästa behandlingstillfälle. Vi hoppas och tror på många fler liknande uppdrag framöver.

På remissen står det – Få känna värme, närhet och kärlek.

Bruna och jag har nu besökt mannen ett flertal gånger. Från vårdpersonal som skrivit remissen har jag fått veta att han tidigare själv haft en djupt älskad hund. Då han nu är ”märkt” av sjukdom är det ibland svårt för mig att veta om mannen har något utbyte av kontakten. Andra gånger (upplever jag magi) då han sakta lyfter sin hand och kliar Bruna bakom örat eller smeker huvudet. Samtidigt som jag helt säkert ser glädje i hans ögon, så anar jag också en ansats till leende från läpparna.

Utan vårdpersonal med kompetens och kunskap om både mannens behov och om vad en vård/terapihund kan bidra med så, hade dessa ibland magiska möten aldrig blivit av.

Cirka 20-25 min brukar besöken vara, Bruna har inga problem att ligga still, underbara hund.