Torsdagarna med Saga

Vissa av personerna jag arbetar med kan jag inte hjälpa att jag känner lite extra för, Saga är en sådan person. Saga (som egentligen heter något annat) är 94 år och bor på Högdalens Vård&Omsorgsboende. De 94 åren märks naturligtvis rent fysiskt, då synförmågan nästan är borta helt och hörseln är starkt nedsatt. Men ur sängen tar hon sig ännu själv genom ett s k ”svanhopp” (Sagas egna ord), som tar ca 2-3 minuter att genomföra. Intellektuellt märks däremot knappast någon nedsättning, jag upplever henne snarast som knivskarp i intellektet.

Undersköterskan Irene, som har god kunskap om Sagas situation och behov har remiterat terapihundskontakt i syfte att öka hennes livskvalité, lindra oro&ångest, öka viljan att interagera med andra, m m. Jag och Bruna besöker henne nu varje torsdag (ca en timma/gång). Om vädret tillåter vill Saga gärna ut på promenad i den fina parken utanför boendet. Under själva promenaden pratar vi väldigt lite eftersom Saga har svårt att höra om man inte är  väldigt nära hennes ”bästa öra”. Hon njuter av att känna vinden i sitt ansikte, känna hur det luktar ute, hon tycker även om att höra ljuden från barnen som leker i parken. Under promenaden är Saga sysselsatt av att ”prata med Bruna” och att i vänster hand hålla ett koppel, samtidigt är den högra handen ständigt i rörelse genom att smeka och borra ner sig i den mjuka pälsen längs med Brunas nacke och manke. Bruna anpassar sig hela tiden till vår sakta lunk, och även sin position så att Saga når henne med handen.

Efter promenaden sätter vi oss tillrätta i parken för att kunna samtala en liten stund. Jag sitter lite snett och strax bakom henne så att jag är nära hennes ”bästa öra”. Bruna lägger sig ned,  precis framför hennes fötter. Saga vill gärna höra ”om det hänt något i världen” ? Men hon är tydlig med att hon endast vill höra goda nyheter, dåliga nyheter har hon fått nog av. Så numera samlar jag på goda nyheter att ta med mig till Saga om torsdagarna. Efter samtalet och åter på rummet gör Saga sitt ”svanhopp” tillbaka till sängen igen. Hon avslutar varje gång med att säga – ”Tack för besöket, nu kommer jag att få sova lugnt och skönt inatt. Det gör jag alltid då du och Bruna varit här”.

Att jag ser fram emot torsdagarna med Saga, har nog ingen svårt att förstå.