TerapihundenBruna

Så fort jag öppnade dörren då jag kom hem efter jobbet igår förstod jag att något allvarlig hade hänt. Jag möttes av min fru Eva som talade i telefon med någon, hennes ansiktsfärg och spända min avslöjade att något otrevligt hade hänt. Hon avslutade telefonsamtalet och jag fick veta –

Då Eva nyligen varit ute med Mio (20 meter från vår altan) för att kissa så tuggade Mio på något som visade sig vara en svamp (stenmurkla). Tack och lov så är Eva ganska kunnig på svampar och visste att den är giftig. Det var Giftinformationscentralen hon hade i telefonen då jag kom hem, och på deras rekommendation tog jag Mio med mig och åkte direkt till Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva.

Magen tömdes, glädjande nog fann vi inget som påminde om svamp. Men då man ej kan vara helt säker så enades vi om att behandla och övervaka i förebyggande syfte, så jag fick lämna kvar Mio på sjukhuset över natten. Behandling med dropp, provtagning av njur och levervärden etc. Jag har bara ca 10 min med bil till djursjukhuset och all expertis som finns där. Det är naturligtvis underbart att bo så nära när något sånt här händer, men det var inte roligt att behöva lämna henne ändå.

Blodprovstagning på Mio. Två ur den fantastiska personalen på Södra Djursjukhuset hanterade både Mio och en ängslig Husse på bästa sätt. Även om det inte var roligt att lämna kvar henne, så kändes det i alla fall tryggt och rätt att göra det.

Efter en orolig natt och lång förmiddag ringde de just nu äntligen från Djursjukhuset, inga tecken på förgiftning så här långt. Jag åker och hämtar henne genast, återkommer med uppföljning lite längre fram.

Nedan- en kort filmsnutt (efter inledande behandling) på en trött, lite förvirrad men lugn å cool Mio

En enda stenmurkla kan betyda döden för en människa. Enligt veterinären är den ännu giftigare för hundar och är man då bara 8 veckor gammal som lilla Mio, så krävs det inte mycket. Innerligt tacksam är jag för min frus kunskap om svampar. Själv hade jag (av okunskap) tyvärr inte tagit så allvarligt på det hela. Att valpar lever farligt på många sätt och p g a av allt de vill äta, det vet jag. Men detta var en total överraskning och nyhet för mig, tänker att det kanske finns fler hundägare som borde veta så sprid det gärna…

Igår hämtade vi hem Mio. Bruna har efter viss tveksamhet accepterat att flocken utökats. Vänligt men bestämt hjälper hon till att uppfostra den lilla odågan.

Söt men vild

Detta var andra försöket, förra gången då patienten blev allt för orolig och ovillig att medverka fick vi avbryta försöket.

Att dra ut en tand kan säkert även under normala omständigheter vara ganska knepigt. Men om patienten är dement och inte kan förstå syftet med åtgärden eller varför någon överhuvud taget ska peta i hennes mun, då blir det en betydligt svårare uppgift.

Med Brunas tunga huvud på hennes mage,  med mina händer om hennes och med tandsköterskan händer runt sitt huvud lyckades tandläkaren få bedövningssprutan på plats göra det som krävdes. Smärtfritt var det inte- det både hördes och kändes. När bedövningsvätska injiceras gör det ont och det var med stor kraft som kvinnan kramade mina händer. Då hennes naglar borrade sig in i mina händer var det nära att jag stämde in i ”klagolåten”, men då det hela var kortvarigt så gick det att undvika. Bedövningsmomentet var det svåra, själva tandutdragningen var knappast märkbar.

Då dramatiken var som mest påtaglig, var Bruna som lugnast. Hon låg hela tiden stilla och tryckte sig lugnande mot patienten. Hennes beteende imponerade på tandvårdsteamet, som uppskattade hennes insats.

Här ser ni Bruna och tandvårdsteamet från Oral Care, efter avslutat uppdrag.
Det här tandvårdsteamet visade sig vara specialister på mer än tandvård. Deras bemötande av den dementa kvinnan var helt underbart och proffsigt. Trots den oundvikliga smärta som kvinnan utsattes för, blev hennes respons då det hela var över – ”Tack ska ni ha, jag älskar er alla”.

Vädret och hunden lockade till promenad i vårsolen. Att få hålla i kopplet, lockade fram minnen från förr. Mannen berättade mycket om en hund han haft och om sin kärlek till den.

De här två kompisarna tog en kort paus på bänken. ”Så här gjorde jag ofta med min egen hund också”. ”Hon var alltid en trogen vän”.

Uppfödaren skickade nya bilder på valpen idag. Den 9:e maj åker vi för att hämta hem henne.

Lite drygt sex veckor är hon här. Vad ska hon heta ? Det har vi inte bestämt ännu.

Då vi inte arbetar med specifika remissuppdrag gör vi spontana besök i dagrum eller liknande lokaler på äldreboende.

Ibland märks en tydlig avundsjuka hos de boende som vill vara närmast hela tiden.

Då oftast alla vill vara närmast är detta arrangemang inte ovanligt. Bruna passar ibland på att sova lite grann. Hon är bekväm med att vara i centrum. Människorna runt henne, som pratar skrattar och klappar från alla håll och kanter tycks aldrig besvära henne.

Glad Påsk till alla er ”bloggläsare”

Istället för en söt påskkyckling får ni bild på en annan sötnos. Det är Brunas ”lillasyster” som nu hunnit bli drygt tre veckor gammal.

Att arbetsterapeuter visar intresse för vårt arbete tycker vi är väldigt roligt. Arbetsterapeuter är ju en av flera yrkeskategorier som kan skriva remisser till oss och självklart blir deras kunskap om vad vi kan användas till, avgörande för hur effektivt ett hundteam utnyttjas inom vården.

Ida Brouwers heter en tjej som just nu läser första året av tre på sin utbildning till arbetsterapeut. Under sin praktik på Högdalens VOB önskade hon (i förra veckan) få följa mig och Bruna i vårt arbete med remissuppdrag på boendet. Självklart fick hon det. Det blev några trevliga och givande timmar tillsammans, tyckte Bruna å jag.  Vi hoppas och tror att Ida tyckte det samma.

På Mårtensgården mötte jag i går två andra arbetsterapeuter (klasskamrater till Ida) som spontant uttryckte sin önskan om att ”gå bredvid” oss en stund. Dessa två fick följa med oss då vi assisterade ett tandläkarteam som skulle dra ut en ”ond” tand på en av de boende. Att assistera vid tandläkarbehandling är ingen ovanlig uppgift för oss numera och Bruna skötte sig utmärkt även denna gång.

Alla de tre blivande arbetsterapeuterna berättade för mig att det numera ingår i deras utbildning ett tema/avsnitt som behandlar ”djur i vården”. Detta är naturligtvis underbart för en sån som mig att få höra. Sakta men säkert tror jag att vi närmar oss en situation då utbildade hundteam ses som ett naturligt inslag och resurs inom vård och omsorg.

Ida och Bruna blev snabbt kompisar !

Idag deltog vi i kärleksmanifestationen på Sergels torg. Det blev en häftig upplevelse, när tusentals människor samlats för att värna om vårt fina Stockholm och vårt öppna land.

Polisen är nog just nu en av våra mest uppskattade yrkeskategorier. Poliserna på gatan överöstes med kramar av människor som gav dem blommor och ville bli fotograferade tillsammans.  Polisens stillastående fordon blev fullkomligt överösta med blommor.

Tänk om vi människor kunde fortsätta med att visa varandra så mycket kärlek och respekt, alla andra dagar framöver…

Även Bruna tyckte att Polisen var värd en blomma.

Efter en dryg vecka av det vi upplevde som en god läkningsprocess, började Bruna plötsligt och tydligt visa att hon hade ont och började halta igen. Efter veterinärbesök vet vi nu att en infektion uppstått och antibiotika och smärtstillande sätts in.

Trots att vi noga följt veterinärens råd om efterbehandling och omhändertagande är det tydligen inte ovanligt med infektioner efter kirurgiska ingrepp. Mest tråkigt är det ju för Bruna naturligtvis, det blir att hålla sig i stillhet längre än vi först planerat.

Bandage igen, blev det efter besöket hos veterinären idag. Skall dock bara sitta på i ett dygn, sedan börjar vi om igen…