TerapihundenBruna

Då vi kom till avdelningen möttes vi av en mycket ledsen, arg och ångestfylld liten kvinna, som hastigt kom mot oss med sin rullator framför sig. Strax insåg jag att hon i stunden glömt att hon numera  bor på Mårtensgården och att hon därför (självklart) ville åka hem till sin lägenhet. Tydligt var att  hon upplevde alla som fanns runt henne,  som oförstående och elaka eftersom hon inte ens kunde få hjälp att ringa en taxi.  Ångestfylld, orolig och med tårar i ögonen vände hon sig nu till mig och undrade om jag hade bil och kunde köra henne hem?.

Då jag insåg att jag troligtvis inte skulle kunna svara på ett sätt som lugnade, så såg jag istället en möjlighet att använda Bruna. Kvinnan och Bruna har en god relation sedan tidigare, vilket naturligtvis ökar chansen till en lyckad insats med hunden.

Så vi gjorde helt enkelt ett spontant försök – Jag började med att bekräfta att jag såg att hon var ledsen och undrade om hon ville prata med min hund som gärna lyssnar då man är ledsen. Föreslog henne sedan sitta ner i en fåtölj och bad Bruna hoppa upp i en annan fåtölj som placerades tätt inpå kvinnans. Sedan bad jag Bruna placera sitt huvud på armstödet så att de fick ögonkontakt och så att kvinnan kom åt att klappa/smeka hennes huvud. De fick omedelbart kontakt, kvinnan började genast klappa,  smeka och prata med hunden. Hon berättade för Bruna om alla de elaka och oförstående människorna som inte ville hjälpa henne. Kvinnan möttes av Brunas lugn, hennes stora snälla och deltagande blick. I början av deras möte var dock kvinnan så uppriven och orolig att hon ett par gånger slutade klappa och ”prata” med Bruna  och gjorde sig redo att resa sig och gå. Brunas respons var snabb och överraskade både kvinnan och mig. Bruna lyfte nu sitt huvud från armstödet och placerade det tungt i kvinnans knä, vilket fick kvinnan att sitta kvar. Två gånger försökte hon resa sig, Bruna hävde båda försöken på samma lugna  men också snabba sätt. Kvinnan blev sedan successivt lugnare och gladare i mötet med hunden. När jag (som suttit tyst i bakgrunden) till slut avbröt deras möte var all ångest borta. Glädjen och lugnet  jag såg i kvinnans ansikte var nu mycket tydligt.

Ja, ja… jag förstår om ni tycker er kunna  utläsa en illa dold stolthet i det jag skriver om min hund. Tycker dock att jag kan unna mig det när hon beter sig så här föredömligt.

På filmsnutten nedan kan man följa (se och höra) cirka 30 sekunder av det 45 minuter långa mötet.

Valpen Mio blir fem månader idag. I veckan som kommer ska hon få bekanta sig med arbetsmiljön inom äldreomsorgen. På onsdag, torsdag och fredag följer hon med Bruna och mig till våra olika arbetsplatser. Hon kommer att få uppleva väldigt mycket nytt, saker hon aldrig sett, ljud hon aldrig hört, lukter hon inte tidigare stött på, etc, etc. Hon kommer att bli väldigt trött…

Men att hon blir trött gör ingenting, för det blir med all säkerhet även hennes husse. Han ska ju hålla ordning på det ”lilla yrvädret” och framförallt se till att hon inte blir rädd, utan att hela upplevelsen blir så positiv som möjligt. Dagarna kan komma att få en avgörande betydelse för hennes förutsättningar inför kommande lämplighetstest och eventuell utbildning.

Hon hade säkert gjort succè även utan kläder tror jag. Men Matte sydde upp prao-kläder så hon liksom idolen och förebilden Bruna också får bära ett ”tjänste-täcke”.

Efter fyra veckors semester blev vi varmt välkomna tillbaka på de olika arbetsplatserna vi besöker. Att många under juli månad saknat Brunas regelbundna besök var tydligt då de möttes igen.

På Mårtensgården fick vi ännu en gång ”hjälpa till” vid tandvårdsbehandling. Denna gång var det en tandhygienist som ville ha vår medverkan.

Här ser ni Stephanie (Tandhygienist från Oral Care), Bruna och en av de boende på Mårtensgården som just fått sin behandling. Med Brunas medverkan blev det hela lustfyllt. ”Tack ska ni ha, va roligt vi har på våra möten” blev kommentaren från kvinnan då vi var klara.

På dagverksamheten Solrosen var det många som saknat Bruna. Vi fick även många frågor om valpen Mio som flera kom ihåg. Ibland används Bruna som ”motivator” till aktivitet. Få säger nej till en promenad med henne, får man dessutom hålla i kopplet så blir det ofta en extra positiv upplevelse.

Här tar tre av besökarna på dagverksamheten en liten paus under promenaden med Bruna.

På Högdalens VOB blev det flera glada återseenden med de boende som vi regelbundet besöker på remissuppdrag. Kvinnan på bilden nedan är en av de vi arbetar med där.

Mellan de här två vännerna fördes ett lång ”samtal” eftersom de inte träffats på en hel månad.

På semestern bloggar vi inte, men en kort liten hälsning från vårt hyrda semesterparadis i Dalarna hinner vi med. Här kan vovvarna springa fritt när helst de vill.

Bruna njuter av sin semestervistelse i Dalarna. Hon älskar vatten och att bada, simma, hoppa och dyka. Varje morgon är hon den första som hoppar i. Valpen Mio, är inte lika glad i vatten, men simma kan hon det har hon visat oss.

När kvinnan blev tvungen att välja, blev relationen som skapats till Bruna det som avgjorde.

Ja, det var faktiskt de två  alternativ som en av de boende på Högdalens VOB ställdes inför idag.

På en av avdelningarna finns en kvinna som ordinerats terapihundskontakt sedan några månader tillbaka. Syftet med besöken är att mildra de tecken på  depression som märktes vid inflyttningen. Enligt personalen har våra insatser haft god effekt, kvinnan var positiv från början och tycks bli än gladare för varje gång vi kommer.

Idag berättade personal följande för mig – Kvinnan har numera stenkoll på när det är torsdag (dagen då vi besöker henne). Denna torsdag erbjöds kvinnan även att delta i en gudstjänst på boendet, vilket hon gärna tidigare gjort. Nu hade hon vänligt men bestämt tackat nej med motiveringen att hon inte ville riskera att missa vårt besök. Då vi kom till avdelningen hade hon suttit länge i dagrummet och väntat på oss.

Stort tack till personal som ger mig feedback på hur våra insatser påverkar dem vi arbetar för även då vi inte är där. Det betyder mycket för mig när personal delar med sig om hur våra besök upplevs.

För att undvika missförstånd vill jag ändå påpeka att vi naturligtvis inte inte har ambitionen att konkurrera med Gudstjänsten, vi behövs säkert båda två. Själv ser jag det som positivt att aktiviteterna för de gamla är så många att de ibland också tvingas välja.

Det var strålande sol idag, så vi tog en rullstolspromenad i parken utanför boendet. Under promenaden håller kvinnan ett koppel i sin högra hand och den vänstra smeker hela tiden Brunas nacke och hals där hon så sakta lunkar på tätt intill rullstolen. Under promenaden pågår en ständig dialog mellan kvinnan och hunden. Kvinnan pratar både för sig själv och hunden, det slår mig att konversation med en hund måste kännas lätt och enkel för den som har dålig hörsel. Då kvinnan kommunicerar med människor blir det hela tiden missuppfattningar, omtagningar och prat nära örat. Med hunden blir kommunikationen enkel och okomplicerad.

Promenaden avslutas med Bruna på en parkbänk och rullstolen placeras så hunden kan lägga huvudet i knät, sedan fortsätter dialogen och smekandet av den mjuka pälsen. Själv är jag så tyst som möjligt, då erfarenheten visat mig att så oftast blir bäst. Filmsnutten nedan visar lite av detta.

Idag firade Bruna och jag midsommar tillsammans med de boende på  Mårtensgården. God mat och dryck, pyntat och fint överallt. Som vanligt hade den fantastiska personalen fixat allt.

Glad midsommar önskar de här två soldyrkarna

Att Bruna inte skulle acceptera den nya valpen var jag aldrig speciellt orolig för. Men att de skulle knyta an till varandra så snabbt och så starkt som de nu gjort hade jag inte väntat mig. Även om det ibland är hårda tag då valpen hela tiden testar gränser, så är tillfällena då de gosar, kelar och njuter av varandra minst lika många. Det verkar som om terapihunden Bruna fått sig en alldeles egen liten terapihund i valpen Mio.

I filmklippet nedan kan du se dem morgonmysa i TV-soffan.

Idag firade vi en 92 åring på Högdalens VOB

Blåbärstårta och två hundar i sängen. Kunde inte bli bättre enligt jubilaren. Det var hon väl värd.

Ja, med tanke på att hundvalpar inte får lämna sin ”Mamma” innan de uppnått åtta veckors ålder så är Mio nog en god aspirant på den titeln. I förra veckan fick hon (nio veckor gammal)  följa med till äldreboenden för att bekanta sig med den arbetsmiljö som förhoppningsvis ska bli även hennes om cirka två år.

Många av de människor som jag och Bruna arbetar för har uttryckt en önskan om att få se valpen, som vi kallar ”Brunas lillasyster”. I förra veckan blev det möjligt, då min fru Eva följde med för att hjälpa mig. Att hantera en ”vild och glad” valp i denna miljö är inte det lättaste.

Självklart blev besöken uppskattade, vem kan motstå en söt liten valp ? Mio skötte sig över förväntan, utöver att hon kissade på golvet en gång och bet en av de boende i örat så gick allt bra. Då hon bet i örat uppstod inget blodvite, men kändes gjorde det. Valptänder är vassa och kan nypas så det känns.

Nedan kommer några bilder och filmklipp från besöken på Högdalens VOB, Mårtensgården samt dagverksamheten Solrosen –

Denna snart 92-åriga kvinna har Bruna och jag besökt varje vecka sedan ett helt år tillbaka. Kvinnans hörsel, syn och fysik är starkt nedsatt, men intellektet har hon kvar. Vårt remissuppdrag syftar till att motivera till aktivitet, öka glädje och livskvalitén på olika sätt. Kvinnan som är mycket positiv till våra besök, har för mig uttryckt en stark önskan om att en gång få hålla i valpen. Det var riktigt roligt att nu få möjlighet att uppfylla hennes önskan.

Filmklippet nedan- visar Mio och en annan kvinna som vi också arbetar med på remiss. Här är syftet att mildra den depression som visade sig i samband med inflyttningen på boendet. Klippet är taget direkt efter vi tagit en ”rullstolspromenad” med Bruna i parken. Kvinnan får hålla i ett koppel då vi promenerar, vilket är uppskattat och tycks stärka hennes självkänsla. Efter promenaden blev det kel, med Mio i knät.

Nästa filmklipp kommer från Mårtensgården. Kvinnan är dement och minnet är inte det bästa. Hon kommer t ex aldrig ihåg mig, men Bruna tar hon aldrig miste på. Vid våra besök på hennes avdelning, så sprudlar hon av glädje över kontakten med hunden. Oftast pratar hon oavbrutet med Bruna så länge vi finns i rummet. Hennes glädje över att plötsligt få en valp i knät, går inte heller att missta sig på.

På dagverksamheten Solrosen fanns det många gäster denna eftermiddag. Det tog på krafterna på båda hundarna. Efter en stund så tog dom sig en välförtjänt och behövlig vila på golvet. Alla människor som pratade och rörde sig i rummet, var inget de störde sig på.

Numera tittar vi minimalt på TV. Det är Bruna och Mio som står för underhållningen. Kanske kan den här filmen förgylla din lördagskväll om det inte är något bra på TV:n.

En bit in i filmklippet får Bruna in en riktigt snygg ”rullning” på Mio, missa inte den.

Mio ger sig naturligtvis inte, utan är snabbt på benen igen och redo för nya och ständiga attacker. Behöver jag säga att Bruna är en ovärderlig hjälp i uppfostran av ”pirayan” Mio.