TerapihundenBruna

Precis som för vård och omsorgspersonalen så är det naturligtvis alltid de boende som står i fokus för Brunas och mitt arbete.

För att underlätta för Bruna att fokusera rätt, är det alltid förbjudet för personal att ge hundgodis eller annat ätbart. Då vi jobbar är de bara från mig eller någon av de boende som hon kan få något att äta. Detta är Bruna väl medveten om,  det kan jag lova.

Men…nog har vi tid för kortare kontakter med personalen ibland. Jag tror faktiskt att hon lite kan ”förgylla” även deras arbetsdagar ibland.

Sanda heter en sjuksköterska på Högdalens VOB som utvecklat en alldeles speciell relation till Bruna. De två fick en överraskande men bra start redan vid det första mötet,  som jag väl kommer ihåg. Då jag märkte att Sanda var helt orädd och glad för kontakt med Bruna så berättade jag att hon kunde få en kram av henne, om hon satte sig på huk och gav Bruna tecken att kramas. Att Bruna var så snabb med att kramas, blev lite överrumplande och det slutade med att Sanda (skrattande) mjuklandade på rumpan i golvet. Detta uppskattades av Bruna som säkert också gav henne en ”nospuss” som tröst. Sedan dess blir det oftast ett kort ”kramkalas” när de möts.

Bruna har lagt sig till med ett speciellt beteende som visar sig varje gång vi passerar den sjuksköterskeexpedition där Sanda brukar vara. Om detta kan du läsa i bildtexten här under.

När vi i korridoren närmar oss sjuksköterskeexpeditionen höjer Bruna på huvud och öron samtidigt som svansen börjar vifta. Är dörren stängd så upphör svansviftandet, huvud/öron sänks och hon går lite motvilligt vidare. Är dörren däremot öppen så måste hon helt enkelt in och kolla. Det har hänt att rummet är tomt och då blir reaktionen som jag just beskrev. Men om Sanda finns på plats, då blir det kramkalas igen.

På Solgården firades Bruna med både sång och hurrarop. Mest av allt uppskattade hon tårtan, en bit leverpastej med tre prinskorvar (istället för ljus). Bruna njöt av tårtan, men hon är inte den som njuter länge. På några sekunder var festen över.

Jag är övertygad om  att hunden ofta kan ha en avgörande betydelse för att ge viljan tillbaka till männskor  som tycks tappat den. Viljan att leka en liten stund, viljan att gå lite längre, viljan att samverka med andra lite mer, ja helt enkelt viljan att leva lite längre. Det jag upplevde i torsdags gör mig än mer stärkt i min övertygelse.

Då jag kom till Högdalens VOB i tordags låg det en ny remiss och väntade på oss. Det handlade om en gammal kvinna som flyttat in på boendet för två-tre veckor sedan. Hon hade sedan inflytten,  i stora drag  isolerat sig på sitt rum, ville inte delta i några som helst aktiviteter eller ens äta tillsammans med andra boende. Efter ett kort samtal med sjuksköterskan som skrivit remissen enades vi om att vår målsättning på sikt var att få kvinnan mer fysiskt och psykiskt aktiv samt helst också lite mer socialt engagerad och lämna det egna rummet ibland.

Vid mitt första möte med kvinnan var min målsättning bara att börja skapa en bra relation, att få henne ut ur rummet var inte det jag prioriterade  i nuläget. Jag fann henne sittande i en fotölj på sitt rum. Hon var iklädd morgonrock och morgontofflor (hade troligvis ingen motivation att klä sig, då hon inte avsåg lämna sitt rum). Med Brunas hjälp blev vårt första möte lyckat. Att kvinnan uppskattade Bruna och vårt besök var tydligt för mig. Vi spelade ett enkelt tärningspel med  kvinnan. En övning som lockade till aktivitet, prat och skratt och samspel med hunden. Cirka 20 minuter var jag hos kvinnan, då vi skilldes enades vi om att träffas nästa torsdag igen.

Jag gick sedan vidare till andra remissuppdrag. Men… det var först vid arbetsdagens slut som jag blev uppmärksammad på en oväntad effekt av vårt möte med kvinnan. Då jag är på väg att åka hem, möter jag en undersköterska som berömmer Bruna och tackar för vår insats. Sedan berättar hon att strax efter vi lämnat kvinnans rum hade hon – på eget initiativ, gått ut i dagrummet för en gemensam fika med övriga boende. Där kunde hon också berätta att, hon skulle få hundbesök på torsdagar framöver.

Att motivation, glädje och aktivitet ofta ökar i kontakten med hunden är lätt att se. Men då det ibland händer att dessa positiva effekter ”dröjer sig kvar” även en stund efter våra besök, ja då känns det naturligtvis ännu roligare att jobba.

Avslutningsvis vill jag poängtera hur avgörande vårdpersonalen är i mitt arbete. Utan deras kunskap om de boendes behov och om hur en terapi/vårdhund kan användas hade inga remisser blivit skrivna. Att jag dessutom får feedback på vad som sker efter våra besök är något jag verkligen uppskattar. Så ett stort TACK till er.

Enkel rekvisita till en enkel övning som motiverar till aktivitet och socialt interagerande m m.
Bruna utför ett av de sex ”trick” som finns på listan. Antalet prickar på tärningen avgör vilket ”trick” som ska utföras. Efter varje kast hämtar Bruna tärningen och lämnar i den hand som kastat. Den stora tärningen använder vi i många olika varianter av övningar med de boende.

Att genomföra tandläkarundersökning/behandling på människor med demens kan många gånger vara svårt. Inte så konstigt egentligen, tycker jag. Om jag själv inte, fullt ut insåg syftet med mina tandläkarkontakter så skulle jag nog också ”bita ihop” om någon började peta i min mun.

I måndags blev jag och Bruna ombedda att medverka vid en undersökning av en kvinna som vid tidigare besök inte velat öppna sin mun. Kvinnan var välkänd av både mig och Bruna, då vi arbetar med henne på remiss, och träffas regelbundet. Hon älskar kontakten med Bruna och jag upplever att hon även har ett ”gott öga” till mig. Hon kommer visserligen aldrig ihåg mitt namn, utan kallar mig oftast för ”gubben med hunden”. Hon uttrycker sig ofta med det vi kallar för ”glimten i ögat”. Hon är verkligen lätt att tycka om då hon oftast är på gott humör och har nära till skratt samt har en härlig humor.

Då vi kommer in på hennes rum hoppar Bruna upp i sängen, och lägger sig (till kvinnans förtjusning) tätt intill hennes sida. Strax kommer de två kvinnorna i tandvårdsteamet fram till sängen. Att kvinnan minns något från tidigare besök av människor i vita rockar blir uppenbart då hon snabbt, vänligt men bestämt säger – Tack för besöket, det var trevligt men nu kan ni gå allihopa. Trots denna inledande kommentar lyckades vi snabbt att med gemensamma ansträngningar få henne att medverka. Med hundens hjälp, lock och pock samt humor fick vi henne att gapa stort flera gånger. Tillräckligt stort och länge så att tandläkaren hann genomföra sitt uppdrag.

Då allt var över och ”vitrockarna” just lämnat rummet lutade sig kvinnan mot mig och viskade (ganska högt) som i förtroende och med ett stort leende – ”Hunden var den klokaste av er alla”.

Då även jag och Bruna var på väg ut ur rummet så skrattade fortfarande både jag och kvinnan åt hennes spontana konstaterande om vem som var klokast. Då jag fått lite distans till det hela så upplever jag nu hennes konstaterande inte bara som roligt utan även som fullkomligt logiskt –utifrån hennes perspektiv. Hon hade ju hastigt fått ett besök av fyra individer, tre människor och en hund. Tre människor som envist fokuserade på att få henne att gapa, varav en av dem även ville ”peta” i hennes mun. Hunden däremot, var under hela tiden lugn och cool. Hon låg bara där vid hennes sida, lade huvudet på hennes bröstkorg, lät sig klappas och övervakade processen med sina stora vänliga ögon. Ur denna synvinkel blir det för mig självklart att hon uppfattades som den mest sympatiska och därmed också den klokaste av kvinnans besökare.

OralCare är ett företag som erbjuder tandvård på plats där kunden önskar. På bilden ser ni två av deras medarbetare. Tandläkaren Virve Kauranen och tandsköterskan Susanne. I en korridor på Mårtensgården samtalar de här med Bruna och berömmer hennes insats. Vi hoppas och tror på mer samverkan med Virve och Susanne och/eller deras kolleger framöver.

Så resonerar en LABRADÅÅÅRE !

Ja, så står det på många av de remissuppdrag vi arbetar med. Inte så konstigt då många av de människor vi möter lider av demenssjukdom. Tänk dig själv att varje dag vakna upp i ett sammanhang som känns helt främmande, inte känna igen miljön eller människorna i rummet. Detta kan vara den verklighet som många med demens ofta får uppleva. Själv har jag upplevt oro och ångest för betydligt mindre än sådana omständigheter.

Igår när vi skulle besöka en kvinna så möttes vi redan i korridoren av ångestfyllda skrik och rop. Väl inne på rummet försökte jag nå fram genom tala lugnt och nämna hennes namn, detta fick motsatt effekt och skriken/ångesten ökade istället. Jag fällde ned sänggrinden och bad Bruna hoppa upp i sängen och reaktionen blev omedelbar. Ångestattacken upphörde tvärt, kvinnan projicerade över sin rädsla till hunden – ”Nä men kommer du lilla gubben, du behöver inte va rädd längre. Lägg dig här så ska jag ta hand om dig” – blev den omedelbara kommentaren då hunden kom till henne.

Bruna lade sig tätt vid hennes sida (bilden nedan är tagen någon minut efter det att hunden hoppat upp i sängen. Efter ca tio minuter sov kvinnan lugnt och tungt. Efter ytterligare tio minuter kunde jag lyfta på kvinnans arm och låta Bruna gå ner på golvet och vidare till nästa remissuppdrag.

”Nä men kommer du lilla gubben, du behöver inte va rädd längre. Lägg dig här så ska jag ta hand om dig”
Bruna låtsas sova här och minuter senare sover kvinnan lugnt och tungt.

Ja, succè blev det allt. Allt hade förberetts på ett föredömligt sätt av Anette Åkerlind (Aktivitetsansvarig) på boendet. I förra vecka skickade hon en inbjudan till samtliga avdelningar, alla som ville få en julklapp av Bruna välkomnades till foajèn vid huvudingången torsdag 15/12 kl 13.15. Anette som inte hade en aning om hur många som skulle komma ville inte riskera att någon blev utan klapp, hon hade därför tillverkat 70 st klappar i glittrande papper, snören och rosetter.

Här vilar Bruna välförtjänt, efter att ha delat ut ca 60 st klappar till de boende.

Några minuter efter utsatt tid, var den stora foajèn proppfull av boende, personal, rullstolar och rullatorer. Nu började husse svettas lite, hur skulle Bruna klara detta ? Hon kunde ju knappt ta sig fram i trängseln. Men hon överraskade som så många gånger tidigare. Med tomteluvan svängande och ett ivrigt svansviftande snirklade hon sig fram mellan människor, rullstolar och rullatorer. Cirka 15-20 minuter senare hade hon levererat ett 60-tal klappar till de boende. Anette kunde andas ut, ingen blev utan även om det var på håret.

Filmsnutten nedan fick jag av en anhörig till mannen på filmen.  Kvinnan på filmen är Anette, hon som så ambitiöst förberett evenemanget.

I förra veckan då jag just påbörjat ett arbetspass på avd 6 på Mårtensgården blev jag ombedd av en undersköterska att besöka en man som just flyttat in på avdelningen. Detta gladde mig verkligen, då jag välkomnar alla initiativ från personalen att spontant be oss medverka  i situationer där de tror att vi kan göra nytta. Det är verkligen roligt att upptäcka att personalens känsla för hur och när de kan använda sig av mig och Bruna bara ökar med tiden.  Ju mer personalen styr vårt arbete genom remisser och med att spontant be oss om hjälp i specifika situationer, dessto mer effektivt och roligt blir vårt arbete. På Mårtensgården utvecklas vårt samarbete med vårdpersonalen ständigt.

Att flytta in på ett boende är en process som många gånger kan upplevas nervöst och oroligt av såväl den boende själv som dennes anhöriga. Då kan många gånger insatser från ett Terapihunds-team lindra/minska den stress som kan uppstå och på så sätt underlätta i situationen.

Bruna och jag gjorde ett kortare spontanbesök hos mannen och hans dotter som var på besök. Jag upplevde besöket som lyckat och uppskattat av de båda vi mötte. Att mannen gillade hundar gick inte att missta sig på. Jag avslutade mötet med att fråga om han ville ha en ”kram” av Bruna innan vi skiljdes. Han svarade ja, blev nog lite överraskad (men inte rädd) då Bruna reste sig på bakbenen och lade frambenen mot hans bröstkorg och nosade noggrant över hela hans ansikte (utan att slicka). Det leende som efter den ”kramen”spred sig över mannens ansikte var en fröjd att se.

Den positiva feedback jag så ofta får från de boende i form av ord, kroppsspråk och liknande är mer än nog för att känna motivation för mitt arbete. Men självklart blir det ännu lite roligare då även anhöriga är positiva. Denna gång fick jag det skriftligt.

Några dagar efter besöket fick jag ett mail från mannens dotter, mailet kan du ta del av här nedan-

Hej Håkan!

Ett stort tack för din och Brunas insats i förra veckan när min Pappa just flyttat in på Mårtensgården, dagen innan vi träffade er! Ni gjorde vår dag!

Pappa var orolig och förvirrad (jag med) så att få glädje, lugn och stimulans från ert besök gjorde oss mycket gott! Pappa har just brutit höftleden och tvingats flytta från ett serviceboende med en dags varsel så allt kändes kaos och ledsamt men så kom Bruna som en solstråle. Pappa har flera gånger sagt hur roligt det var med hunden. Jag hoppas verkligen att ni får fortsätta på Mårtensgården!

Allt gott, ni gör en toppen insats!

På återseende!

Med vänlig hälsning

Anhörig

”Hon som kramade mig” blev kommentaren från mannen vid vårt andra möte.
I situationer där oro och ängslan sannolikt uppstår, kan många gånger insatser av en Terapi/vårdhund göra påtaglig skillnad.