Oj, oj, oj, vilket pipande, gnällande och ylande jag möttes av då jag hämtade Bruna på Södra Djursjukhuset i eftermiddag. Att amputera en lilltå är nog inget kul. Men allt hade fungerat bra enligt kirurgen, nu hoppas vi bara på en snabb och bra läkningsprocess.
Hon somnade direkt då jag lagt henne i soffan
Arbetssituationen för en Terapi/vårdhund kan många gånger se olika ut, vilket ställer stora krav på hundens anpassningsförmåga. Ibland möter hunden en grupp om ca 8 personer i ett dagrum. Här kan energinivån många gånger beskrivas som både hög och intensiv. Nästa uppdrag kan ibland se helt annorlunda ut, hundens uppgift är dock alltid att anpassa sig till situationen den möter.
Ibland händer det att något av de remissuppdrag vi har, innebär att vi möter någon som är (p g a ålder/sjukdom) så svag att samtal och andra kontaktförsök tycks omöjligt. Vid dessa tillfällen brukar jag be Bruna, att försiktigt ta sig upp i sängen och lägga sig längs med och tätt bredvid personen. Bruna är numera så rutinerad att hon blixtsnabbt läser av energin hos dem hon möter och agerar just som jag vill. D v s efter några sekunder lägger hon sitt huvud över mage eller bröst på människan i sängen och ligger sedan alldeles stilla.
Oftast får vi alltid någon form av positiv respons från den vi besöker. Det är vanligast att händerna börjar ”tala”. Inte för att det är några stora gester, men tillräckligt för att visa att besöket uppskattas.
Filmklippet (36 sek) nedan är från två olika besök, en man och en kvinna. Gemensamt för de båda är just deras mycket låga energinivå, som Bruna så föredömligt förhåller sig till. Underbara hund !
Lillasyster är visserligen av annan ras (Staffordshire Bullterrier) men det spelar ingen roll, hon är ändå Brunas lillasyster. Igår föddes hon av mamman Ellie, pappan heter Bamse och uppfödaren är Susanne som driver Elielunds kennel i Vingåker.
Vår tanke och ambition är att även lillasyster ska utbildas till terapihund, så om tidigast två år får kanske Bruna också en ny arbetskollega.
Mamma Ellie, med sina två tikvalpar som föddes 13/3 2017. En av dessa två är ”lilla syster”.
Så här ser fadern ut –
Pappa Bamse
Kroppens behov av fysisk träning/aktivitet upphör aldrig. Kanske är det extra viktigt ju äldre vi blir. Men för att aktivera sig så krävs det ju som bekant motivation och man behöver väl inte gå längre än till sig själv för att inse att motivation till fysisk aktivitet inte är en självklarhet. För att motivera människor på äldreboenden till fysisk aktivitet är terapi/vårdhunden ett suveränt hjälpmedel. Övningarna med hunden blir roliga och upplevs mer som lek än träning. Övningar finns det hur många varianter som helst, det är bara fantasin som kan begränsa.
I filmklippet nedan tränar mannen sina armmuskler i leken med Bruna, rörelserna liknar träningen i en roddmaskin på gymmet. Bruna anpassar alltid sig till energin hon möter, d v s hon känner av hur starkt motståndet är och utmanar bara till en jämn kamp. Vi har med tiden lärt oss vikten av att rullstolar ska vara bromsade i denna lek, annars blir resultatet att Bruna bjuder upp till en ”rullstolsdans” i dagrummet.
Mot slutet av filmklippet hörs ett kraftigt morrande, det är INTE Bruna som morrar.
Som de flesta unga flickor gillar hon nya kläder. Men fint ska de va, skräddarsytt och den egna företagsloggan med broderad profilbild av sig själv på ryggen. Tur att hennes husse inte är lika fåfäng då det gäller kläder, det hade blivit dyrt…
Visst ser hon lite mallig ut ?
Ett av våra blogginlägg finns nu på deras hemsida. Roligt, tycker vi.
Det finns inget som tyder på att den artros som upptäcktes i Brunas lilltå skulle vara genetiskt betingad. Troligtvis har den sitt ursprung från en tidigare skada (spricka) i tån. Behandlingsalternativ med goda möjligheter att bli av med besvären finns. Vi börjar med cortison-behandling som sprutas in i den skadade leden. På torsdag i nästa vecka gör vi detta på Södra Djursjukhuset.
Goda utsikter för att Bruna kan fortsätta med sina fartfyllda fritidsaktiviteter även i framtiden.
På förmiddagens promenad i Sätra skogens naturreservat började Bruna plötsligt (utan märkbar anledning) halta kraftigt på vänster framben. Det blev ett akutbesök på Södra djursjukhuset. Vid den fysiska veterinärundersökningen reagerade Bruna något då lederna i vänster tass undersöktes. Vi beslöt därför att söva henne och röntga tassen. Röntgen visade på lättare artros i vänster lilltå. Imorgon väntar vi få mer specifikt utlåtande från djursjukhuset, då veterinären har konfererat med ortoped specialister som går igenom röntgen bilderna.
Usch, det här var inte roligt. Nu lär det bli lugnare promenader och fritidsaktiviteter för Bruna ett tag framöver. Glädjande nog såg veterinären inget hinder för hennes arbete som terapihund. Lugna aktiviteter är just vad hon behöver, så troligtvis är vi snart i arbete igen.
Här ligger Bruna och sover då vi röntgar tassen
Den kommentaren kommer numera nästan varje gång den gamle mannen möter Bruna.
Är man gammal och sjuk kan en så enkel sak som att prata, kräva stor ansträngning. Mannen talar mycket långsamt och ofta med långa pauser mellan orden.
Av någon anledning är Bruna facinerad av hans sätt att tala, hon ger honom all sin uppmärksamhet. Hon fäster blicken i hans ögon och ”lyssnar” länge och fokuserat till den långsamma konversationen.
Då mannen inte orkar så långa ”samtal”, brukar Bruna avsluta med att lägga sitt huvud i mannens knä och uppge en suck av välbehag. Detta brukar kommenteras av mannen med – ”Såå…Perfekt…Det…är…perfekt”.
Det krävs en del ”egentid” för att bygga en relation. Nu har de tillsammans och på deras egna villkor, skapat rutiner för deras möten. Hundförarens roll blir bara att arrangera situationen och underlätta till kontaktmöjligheter, sedan är det bara att övervaka och njuta av de möten som uppstår.
De allra flesta tycker om hundar, men människor med hundrädsla är något jag stöter på då och då. Orsaker till rädslan kan vara flera och bero väldigt olika erfarenheter. Hur rädd man är, varierar också mycket. Allt ifrån att att känna lite lättare obehag, till att få panikkänslor, hjärtklappning andningssvårigheter etc.
Stark hundrädsla måste vara ett stort lidande för den som lever i vårt ”hundrika” samhälle. Som hundägare har jag naturligtvis ett stort ansvar för att oönskade kontakter mellan hund och människa inte sker.
Nu till det enda som är positivt med hundrädsla, och det gäller all hundrädsla.
Hundrädsla är en fobi och den är behandlingsbar. Idag finns enkla och effektiva metoder som minskar och många gånger helt tar bort hundrädsla.
Ibland händer det att hundrädsla minskar dramatiskt utan någon specifik behandlingsmetod. Det kan räcka med att någon som är hundrädd får möjlighet att på egna villkor successivt närma sig en hund som är tränad att uppföra sig lugnt och respektfullt mot människor. Det är just vad som hänt på de äldreboenden där Bruna och jag jobbar. Då vi började vårt arbete, fanns det personal som uppgav att de var hundrädda.
Idag har flera ur personalen berättat att det obehag eller rädsla de kände då vi började arbeta hos dem, nu minskat dramatiskt eller helt upphört.
En av dem är undersköterskan Clare, på Mårtensgården. Det är Clare och Bruna du ser på bilden här under.
Första gången de möttes höll sig Clare på lite avstånd. Idag kan det se ut så här. Inte är det väl rädsla man tänker på när man ser de här två tillsammans ?
