Var e hon husse ?

Torsdagen den 8:e september satt jag i foajén vid huvudingången till Högdalens VOB för att i min Ipad göra några korta anteckningar från ett genomfört remissuppdrag. Då blev jag kontaktad av en kvinna som hade sin mamma boende på en av avdelningarna. Hon undrade om jag kunde tänka mig att besöka hennes mamma som älskade hundar. Jag  fick veta vilket rum hon bodde i, och lovade göra ett kort besök så fort jag var klar med min anteckning. När jag kommer in på rummet fick jag träffa den gamla kvinnan och hennes dotter, men också hennes dotter som hade sin två månader gamla dotter med sig. På rummet fanns alltså fyra generationer av kvinnor från samma familj. Bruna hoppade upp och lade sig bredvid kvinnan i sängen, efter en kort stund lade hon sitt huvud att vila på kvinnans bröstkorg. Till den gamlas förtjusning fick hon även en snabb men försiktig ”nospuss” av Bruna. Besöket blev lyckat och uppskattat av alla (även bäbisen som jollrade förnöjt). De anhöriga ville att jag skulle göra besök även framöver. Jag förklarade då att jag får mina uppdrag via remiss från vårdpersonalen, och att det säkert gick att ordna om de pratade med dem.

Var e hon Husse ?

Personalen hörsammade deras önskan direkt, jag fick remissen vid mitt nästa besök på boendet. Detta andra besök blev också bra och uppskattat av den gamla. Men besöket blev ganska kort då jag märkte att det även var en ansträngning för kvinnan att möta oss. En vecka senare, vid mitt tredje besök fanns en annan dotter till kvinnan bredvid hennes säng. Kvinnan var nu inte kontaktbar, varför vi ställde in besöket. Vid dagens besök möttes vi av en tom säng, jag kopplade lös Bruna för att se hur hon reagerade. Hon gick försiktigt fram, nosade på sängen och satte sig sedan på rumpan vänd mot mig med en frågande uppsyn (som ni ser på bilden). Även om detta uppdrag blev kortvarigt så känns det fantastiskt bra att vi hann med de korta men uppskattade stunderna i sängen vid livets slutskede.