Hon…har tid…att…lyssna…på mig.

Den kommentaren kommer numera nästan varje gång den gamle mannen möter Bruna.

Är man gammal och sjuk kan en så enkel sak som att prata, kräva stor ansträngning.  Mannen talar mycket långsamt och ofta med långa pauser mellan orden.

Av någon anledning är Bruna facinerad av hans sätt att tala, hon ger honom all sin uppmärksamhet. Hon fäster blicken i hans ögon och ”lyssnar” länge och fokuserat till den långsamma konversationen.

Då mannen inte orkar så långa ”samtal”, brukar Bruna avsluta med att lägga sitt huvud i mannens knä och uppge en suck av välbehag.  Detta brukar kommenteras av mannen med – ”Såå…Perfekt…Det…är…perfekt”.

Det krävs en del ”egentid” för att bygga en relation. Nu har de tillsammans och på deras egna villkor, skapat rutiner för deras möten. Hundförarens roll blir bara att arrangera situationen och underlätta till kontaktmöjligheter, sedan är det bara att övervaka och njuta av de möten som uppstår.