Med lugnande medicin, terapihund och med ett fantastiskt bemötande från tandvårdsteamet så gick det nu att avlägsna den ”onda” tanden.

Detta var andra försöket, förra gången då patienten blev allt för orolig och ovillig att medverka fick vi avbryta försöket.

Att dra ut en tand kan säkert även under normala omständigheter vara ganska knepigt. Men om patienten är dement och inte kan förstå syftet med åtgärden eller varför någon överhuvud taget ska peta i hennes mun, då blir det en betydligt svårare uppgift.

Med Brunas tunga huvud på hennes mage,  med mina händer om hennes och med tandsköterskan händer runt sitt huvud lyckades tandläkaren få bedövningssprutan på plats göra det som krävdes. Smärtfritt var det inte- det både hördes och kändes. När bedövningsvätska injiceras gör det ont och det var med stor kraft som kvinnan kramade mina händer. Då hennes naglar borrade sig in i mina händer var det nära att jag stämde in i ”klagolåten”, men då det hela var kortvarigt så gick det att undvika. Bedövningsmomentet var det svåra, själva tandutdragningen var knappast märkbar.

Då dramatiken var som mest påtaglig, var Bruna som lugnast. Hon låg hela tiden stilla och tryckte sig lugnande mot patienten. Hennes beteende imponerade på tandvårdsteamet, som uppskattade hennes insats.

Här ser ni Bruna och tandvårdsteamet från Oral Care, efter avslutat uppdrag.
Det här tandvårdsteamet visade sig vara specialister på mer än tandvård. Deras bemötande av den dementa kvinnan var helt underbart och proffsigt. Trots den oundvikliga smärta som kvinnan utsattes för, blev hennes respons då det hela var över – ”Tack ska ni ha, jag älskar er alla”.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Med lugnande medicin, terapihund och med ett fantastiskt bemötande från tandvårdsteamet så gick det nu att avlägsna den ”onda” tanden.

  1. Jessica skriver:

    Fantastiskt! Bra team work!

Kommentera gärna om du vill