Ja, med tanke på att hundvalpar inte får lämna sin ”Mamma” innan de uppnått åtta veckors ålder så är Mio nog en god aspirant på den titeln. I förra veckan fick hon (nio veckor gammal) följa med till äldreboenden för att bekanta sig med den arbetsmiljö som förhoppningsvis ska bli även hennes om cirka två år.
Många av de människor som jag och Bruna arbetar för har uttryckt en önskan om att få se valpen, som vi kallar ”Brunas lillasyster”. I förra veckan blev det möjligt, då min fru Eva följde med för att hjälpa mig. Att hantera en ”vild och glad” valp i denna miljö är inte det lättaste.
Självklart blev besöken uppskattade, vem kan motstå en söt liten valp ? Mio skötte sig över förväntan, utöver att hon kissade på golvet en gång och bet en av de boende i örat så gick allt bra. Då hon bet i örat uppstod inget blodvite, men kändes gjorde det. Valptänder är vassa och kan nypas så det känns.
Nedan kommer några bilder och filmklipp från besöken på Högdalens VOB, Mårtensgården samt dagverksamheten Solrosen –
Denna snart 92-åriga kvinna har Bruna och jag besökt varje vecka sedan ett helt år tillbaka. Kvinnans hörsel, syn och fysik är starkt nedsatt, men intellektet har hon kvar. Vårt remissuppdrag syftar till att motivera till aktivitet, öka glädje och livskvalitén på olika sätt. Kvinnan som är mycket positiv till våra besök, har för mig uttryckt en stark önskan om att en gång få hålla i valpen. Det var riktigt roligt att nu få möjlighet att uppfylla hennes önskan.
Filmklippet nedan- visar Mio och en annan kvinna som vi också arbetar med på remiss. Här är syftet att mildra den depression som visade sig i samband med inflyttningen på boendet. Klippet är taget direkt efter vi tagit en ”rullstolspromenad” med Bruna i parken. Kvinnan får hålla i ett koppel då vi promenerar, vilket är uppskattat och tycks stärka hennes självkänsla. Efter promenaden blev det kel, med Mio i knät.
Nästa filmklipp kommer från Mårtensgården. Kvinnan är dement och minnet är inte det bästa. Hon kommer t ex aldrig ihåg mig, men Bruna tar hon aldrig miste på. Vid våra besök på hennes avdelning, så sprudlar hon av glädje över kontakten med hunden. Oftast pratar hon oavbrutet med Bruna så länge vi finns i rummet. Hennes glädje över att plötsligt få en valp i knät, går inte heller att missta sig på.
På dagverksamheten Solrosen fanns det många gäster denna eftermiddag. Det tog på krafterna på båda hundarna. Efter en stund så tog dom sig en välförtjänt och behövlig vila på golvet. Alla människor som pratade och rörde sig i rummet, var inget de störde sig på.
Så söta dom är!