Då vi kom till avdelningen möttes vi av en mycket ledsen, arg och ångestfylld liten kvinna, som hastigt kom mot oss med sin rullator framför sig. Strax insåg jag att hon i stunden glömt att hon numera bor på Mårtensgården och att hon därför (självklart) ville åka hem till sin lägenhet. Tydligt var att hon upplevde alla som fanns runt henne, som oförstående och elaka eftersom hon inte ens kunde få hjälp att ringa en taxi. Ångestfylld, orolig och med tårar i ögonen vände hon sig nu till mig och undrade om jag hade bil och kunde köra henne hem?.
Då jag insåg att jag troligtvis inte skulle kunna svara på ett sätt som lugnade, så såg jag istället en möjlighet att använda Bruna. Kvinnan och Bruna har en god relation sedan tidigare, vilket naturligtvis ökar chansen till en lyckad insats med hunden.
Så vi gjorde helt enkelt ett spontant försök – Jag började med att bekräfta att jag såg att hon var ledsen och undrade om hon ville prata med min hund som gärna lyssnar då man är ledsen. Föreslog henne sedan sitta ner i en fåtölj och bad Bruna hoppa upp i en annan fåtölj som placerades tätt inpå kvinnans. Sedan bad jag Bruna placera sitt huvud på armstödet så att de fick ögonkontakt och så att kvinnan kom åt att klappa/smeka hennes huvud. De fick omedelbart kontakt, kvinnan började genast klappa, smeka och prata med hunden. Hon berättade för Bruna om alla de elaka och oförstående människorna som inte ville hjälpa henne. Kvinnan möttes av Brunas lugn, hennes stora snälla och deltagande blick. I början av deras möte var dock kvinnan så uppriven och orolig att hon ett par gånger slutade klappa och ”prata” med Bruna och gjorde sig redo att resa sig och gå. Brunas respons var snabb och överraskade både kvinnan och mig. Bruna lyfte nu sitt huvud från armstödet och placerade det tungt i kvinnans knä, vilket fick kvinnan att sitta kvar. Två gånger försökte hon resa sig, Bruna hävde båda försöken på samma lugna men också snabba sätt. Kvinnan blev sedan successivt lugnare och gladare i mötet med hunden. När jag (som suttit tyst i bakgrunden) till slut avbröt deras möte var all ångest borta. Glädjen och lugnet jag såg i kvinnans ansikte var nu mycket tydligt.
Ja, ja… jag förstår om ni tycker er kunna utläsa en illa dold stolthet i det jag skriver om min hund. Tycker dock att jag kan unna mig det när hon beter sig så här föredömligt.
På filmsnutten nedan kan man följa (se och höra) cirka 30 sekunder av det 45 minuter långa mötet.
Ja Bruna är en fantastisk hund och jag är så glad för min pappas skull som får träffa och umgås med henne! Men inte att förglömma….. Hon har även en fantastisk husse som verkligen kan ta de gamla på rätt sätt, det har jag själv sett när jag är där.
Vi ska vara glada för att vi får ha er två hos våra anhöriga.
Med vänlig hälsning , Tacksam dotter – Lisbeth.
Klart du ska känna dig stolt Håkan. Vad du tillsammans med Bruna åstadkommer. Vi är väldigt dåliga på det i vår generation. Kram Pia
Tack Pia, dina kommentarer piggar alltid upp mig.
Tack Lisbeth
Att du skriver och det du skriver glädjer mig mycket.
Respons från anhöriga gör jobbet lättare och roligare.
Wow! Vilken hjälteinsats! Önskar att alla demensboenden hade en Bruna på besök ibland. Heja er! /Stolt svärdotter 🙂
😜
Vet vem denna kvinna är och vet också om hennes oro, fantastiskt trevligt att se hur lugn hon var tillsammans Bruna. Bra jobbat Bruna/ Håkan
Tack Cina