En hund, ”klokare än alla de andra i rummet”

Att genomföra tandläkarundersökning/behandling på människor med demens kan många gånger vara svårt. Inte så konstigt egentligen, tycker jag. Om jag själv inte, fullt ut insåg syftet med mina tandläkarkontakter så skulle jag nog också ”bita ihop” om någon började peta i min mun.

I måndags blev jag och Bruna ombedda att medverka vid en undersökning av en kvinna som vid tidigare besök inte velat öppna sin mun. Kvinnan var välkänd av både mig och Bruna, då vi arbetar med henne på remiss, och träffas regelbundet. Hon älskar kontakten med Bruna och jag upplever att hon även har ett ”gott öga” till mig. Hon kommer visserligen aldrig ihåg mitt namn, utan kallar mig oftast för ”gubben med hunden”. Hon uttrycker sig ofta med det vi kallar för ”glimten i ögat”. Hon är verkligen lätt att tycka om då hon oftast är på gott humör och har nära till skratt samt har en härlig humor.

Då vi kommer in på hennes rum hoppar Bruna upp i sängen, och lägger sig (till kvinnans förtjusning) tätt intill hennes sida. Strax kommer de två kvinnorna i tandvårdsteamet fram till sängen. Att kvinnan minns något från tidigare besök av människor i vita rockar blir uppenbart då hon snabbt, vänligt men bestämt säger – Tack för besöket, det var trevligt men nu kan ni gå allihopa. Trots denna inledande kommentar lyckades vi snabbt att med gemensamma ansträngningar få henne att medverka. Med hundens hjälp, lock och pock samt humor fick vi henne att gapa stort flera gånger. Tillräckligt stort och länge så att tandläkaren hann genomföra sitt uppdrag.

Då allt var över och ”vitrockarna” just lämnat rummet lutade sig kvinnan mot mig och viskade (ganska högt) som i förtroende och med ett stort leende – ”Hunden var den klokaste av er alla”.

Då även jag och Bruna var på väg ut ur rummet så skrattade fortfarande både jag och kvinnan åt hennes spontana konstaterande om vem som var klokast. Då jag fått lite distans till det hela så upplever jag nu hennes konstaterande inte bara som roligt utan även som fullkomligt logiskt –utifrån hennes perspektiv. Hon hade ju hastigt fått ett besök av fyra individer, tre människor och en hund. Tre människor som envist fokuserade på att få henne att gapa, varav en av dem även ville ”peta” i hennes mun. Hunden däremot, var under hela tiden lugn och cool. Hon låg bara där vid hennes sida, lade huvudet på hennes bröstkorg, lät sig klappas och övervakade processen med sina stora vänliga ögon. Ur denna synvinkel blir det för mig självklart att hon uppfattades som den mest sympatiska och därmed också den klokaste av kvinnans besökare.

OralCare är ett företag som erbjuder tandvård på plats där kunden önskar. På bilden ser ni två av deras medarbetare. Tandläkaren Virve Kauranen och tandsköterskan Susanne. I en korridor på Mårtensgården samtalar de här med Bruna och berömmer hennes insats. Vi hoppas och tror på mer samverkan med Virve och Susanne och/eller deras kolleger framöver.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till En hund, ”klokare än alla de andra i rummet”

  1. Eva Grüner skriver:

    Fina duktiga Bruna <3

  2. Annika Stagnell skriver:

    vilken härlig historia, vilken tillgång för oss att få ha kloka Bruna hos oss på besök. Hon är till stor hjälp och glädje för oss alla.

  3. Annalotta skriver:

    En klok dam?

Kommentera gärna om du vill