Ja, så står det på många av de remissuppdrag vi arbetar med. Inte så konstigt då många av de människor vi möter lider av demenssjukdom. Tänk dig själv att varje dag vakna upp i ett sammanhang som känns helt främmande, inte känna igen miljön eller människorna i rummet. Detta kan vara den verklighet som många med demens ofta får uppleva. Själv har jag upplevt oro och ångest för betydligt mindre än sådana omständigheter.
Igår när vi skulle besöka en kvinna så möttes vi redan i korridoren av ångestfyllda skrik och rop. Väl inne på rummet försökte jag nå fram genom tala lugnt och nämna hennes namn, detta fick motsatt effekt och skriken/ångesten ökade istället. Jag fällde ned sänggrinden och bad Bruna hoppa upp i sängen och reaktionen blev omedelbar. Ångestattacken upphörde tvärt, kvinnan projicerade över sin rädsla till hunden – ”Nä men kommer du lilla gubben, du behöver inte va rädd längre. Lägg dig här så ska jag ta hand om dig” – blev den omedelbara kommentaren då hunden kom till henne.
Bruna lade sig tätt vid hennes sida (bilden nedan är tagen någon minut efter det att hunden hoppat upp i sängen. Efter ca tio minuter sov kvinnan lugnt och tungt. Efter ytterligare tio minuter kunde jag lyfta på kvinnans arm och låta Bruna gå ner på golvet och vidare till nästa remissuppdrag.
”Nä men kommer du lilla gubben, du behöver inte va rädd längre. Lägg dig här så ska jag ta hand om dig”
Bruna låtsas sova här och minuter senare sover kvinnan lugnt och tungt.
Vilken rörande historia! Så fint.
Att ni gör nytta, om så bara för en stund, är det ingen tvekan om.
Tack, ja ibland varar det bara en liten stund. Men ofta får kontakten med hunden en längre verkan än man tror. Självklart finns även situationer då vi inte når fram alls, men det händer mer sällan.
Jag älskar dig Bruna. Det känns så skönt när du kommer och hälsar på oss.Jag känner mig så lugn när jag får en kram av dig.Tack !
? så här ser Brunas ögon ut, då hon möter Sanda.