När kvinnan blev tvungen att välja, blev relationen som skapats till Bruna det som avgjorde.
Ja, det var faktiskt de två alternativ som en av de boende på Högdalens VOB ställdes inför idag.
På en av avdelningarna finns en kvinna som ordinerats terapihundskontakt sedan några månader tillbaka. Syftet med besöken är att mildra de tecken på depression som märktes vid inflyttningen. Enligt personalen har våra insatser haft god effekt, kvinnan var positiv från början och tycks bli än gladare för varje gång vi kommer.
Idag berättade personal följande för mig – Kvinnan har numera stenkoll på när det är torsdag (dagen då vi besöker henne). Denna torsdag erbjöds kvinnan även att delta i en gudstjänst på boendet, vilket hon gärna tidigare gjort. Nu hade hon vänligt men bestämt tackat nej med motiveringen att hon inte ville riskera att missa vårt besök. Då vi kom till avdelningen hade hon suttit länge i dagrummet och väntat på oss.
Stort tack till personal som ger mig feedback på hur våra insatser påverkar dem vi arbetar för även då vi inte är där. Det betyder mycket för mig när personal delar med sig om hur våra besök upplevs.
För att undvika missförstånd vill jag ändå påpeka att vi naturligtvis inte inte har ambitionen att konkurrera med Gudstjänsten, vi behövs säkert båda två. Själv ser jag det som positivt att aktiviteterna för de gamla är så många att de ibland också tvingas välja.
Det var strålande sol idag, så vi tog en rullstolspromenad i parken utanför boendet. Under promenaden håller kvinnan ett koppel i sin högra hand och den vänstra smeker hela tiden Brunas nacke och hals där hon så sakta lunkar på tätt intill rullstolen. Under promenaden pågår en ständig dialog mellan kvinnan och hunden. Kvinnan pratar både för sig själv och hunden, det slår mig att konversation med en hund måste kännas lätt och enkel för den som har dålig hörsel. Då kvinnan kommunicerar med människor blir det hela tiden missuppfattningar, omtagningar och prat nära örat. Med hunden blir kommunikationen enkel och okomplicerad.
Promenaden avslutas med Bruna på en parkbänk och rullstolen placeras så hunden kan lägga huvudet i knät, sedan fortsätter dialogen och smekandet av den mjuka pälsen. Själv är jag så tyst som möjligt, då erfarenheten visat mig att så oftast blir bäst. Filmsnutten nedan visar lite av detta.