Hon…har tid…att…lyssna…på mig.

Den kommentaren kommer numera nästan varje gång den gamle mannen möter Bruna.

Är man gammal och sjuk kan en så enkel sak som att prata, kräva stor ansträngning.  Mannen talar mycket långsamt och ofta med långa pauser mellan orden.

Av någon anledning är Bruna facinerad av hans sätt att tala, hon ger honom all sin uppmärksamhet. Hon fäster blicken i hans ögon och ”lyssnar” länge och fokuserat till den långsamma konversationen.

Då mannen inte orkar så långa ”samtal”, brukar Bruna avsluta med att lägga sitt huvud i mannens knä och uppge en suck av välbehag.  Detta brukar kommenteras av mannen med – ”Såå…Perfekt…Det…är…perfekt”.

Det krävs en del ”egentid” för att bygga en relation. Nu har de tillsammans och på deras egna villkor, skapat rutiner för deras möten. Hundförarens roll blir bara att arrangera situationen och underlätta till kontaktmöjligheter, sedan är det bara att övervaka och njuta av de möten som uppstår.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hon…har tid…att…lyssna…på mig.

  1. Anonym skriver:

    Åh vad underbart! Så fint! Att Bruna kommer till de äldre och att det även finns tid för ordlös kommunikation är bättre någon medicin i världen!

  2. Clare Mahisa skriver:

    Det är så rörande?

Kommentera gärna om du vill