Bruna och personalen

Precis som för vård och omsorgspersonalen så är det naturligtvis alltid de boende som står i fokus för Brunas och mitt arbete.

För att underlätta för Bruna att fokusera rätt, är det alltid förbjudet för personal att ge hundgodis eller annat ätbart. Då vi jobbar är de bara från mig eller någon av de boende som hon kan få något att äta. Detta är Bruna väl medveten om,  det kan jag lova.

Men…nog har vi tid för kortare kontakter med personalen ibland. Jag tror faktiskt att hon lite kan ”förgylla” även deras arbetsdagar ibland.

Sanda heter en sjuksköterska på Högdalens VOB som utvecklat en alldeles speciell relation till Bruna. De två fick en överraskande men bra start redan vid det första mötet,  som jag väl kommer ihåg. Då jag märkte att Sanda var helt orädd och glad för kontakt med Bruna så berättade jag att hon kunde få en kram av henne, om hon satte sig på huk och gav Bruna tecken att kramas. Att Bruna var så snabb med att kramas, blev lite överrumplande och det slutade med att Sanda (skrattande) mjuklandade på rumpan i golvet. Detta uppskattades av Bruna som säkert också gav henne en ”nospuss” som tröst. Sedan dess blir det oftast ett kort ”kramkalas” när de möts.

Bruna har lagt sig till med ett speciellt beteende som visar sig varje gång vi passerar den sjuksköterskeexpedition där Sanda brukar vara. Om detta kan du läsa i bildtexten här under.

När vi i korridoren närmar oss sjuksköterskeexpeditionen höjer Bruna på huvud och öron samtidigt som svansen börjar vifta. Är dörren stängd så upphör svansviftandet, huvud/öron sänks och hon går lite motvilligt vidare. Är dörren däremot öppen så måste hon helt enkelt in och kolla. Det har hänt att rummet är tomt och då blir reaktionen som jag just beskrev. Men om Sanda finns på plats, då blir det kramkalas igen.